Thowes

Söndag.

Kategori: Dagbok

Hej. 
Den här helgen har jag varit ganska melankolisk, och inte på ett sådant där vackert sätt - nej, snarare tvärtom. Inte alls sådär konstnärligt beundransvärd. Men sådana dagar ska man väl ha också, antar jag. Tycker bara att det känns skit när de hälsar på; jag kan än inte handskas med ångesten, trots att den var en närliggande (o)vän för ett par år sedan. Den känns som en ny, obekväm främling som kryper innanför skinnet återigen för var gång den hälsar på. 
 
Imorse var jag på gymmet och tränade rygg och biceps. Det kändes riktigt bra och jag gjorde allt jag sa att jag skulle göra, trots att jag var riktigt trött. Kan vara därför jag kände mig nöjd när jag gick därifrån. Ska försöka komma ihåg den känslan. 
Då mitt just nu främsta mål är att kunna göra en chin har jag lagt det överst på mitt träningspass för att vara som starkast under utförandet. Därför blev jag lite smått irri när en äldre herre beslagtog chinsmaskinen några sekunder innan jag var klar med min uppvärmning. Tänkte då att han säkert inte skulle hänga där så länge men tji fick jag! När han gång på gång hade kört några rep för att sedan stå och hänga med överkroppen på viktplattan kände jag tillslut att jag inte kan stå och rulla på nacken i all evighet, så jag gick fram till honom och sa: hej, får jag köra ett set mellan du vilar? (Det innebär ju bara att jag skulle flytta den lilla mackapären vid viktplattorna.) Varpå han tittar på mig med en föraktfull blick och säger typ: "eh, ja, kanske, eller ja okej ETT DÅ." ALLTSÅ? HAHA. Nä, ner med alla gubbar med oklar attityd! Jag fortsatte för övrigt att dela maskin med honom, mellan hans set, och sket i hans blickar. 
 
Efter styrkepasset körde jag 35 minuter på cykel medan jag lyssnade på podcast. Runt 25e minuten kom Rafi och joinade mig och vi pratade mest om relationer och drömmar, och hur man inte ska tumma på sig själv för någon annan. Jag blev på gott humör och när jag gick hem från gymmet sken solen, himlen var blå och luften var alldeles underbar. Då mådde jag fint. Jag kände mig nästan religiös och just då tvingade jag mig själv att inte vara så hård mot mig. Det är ju såklart väldigt lätt att säga. 
 
Jag funderar på om jag klarar av 30 dagar utan godis etc. Får ha två cheat days, tycker jag. Rent spontant var första känslan: OH HELL NO, kommer aldrig klara det. Men nu känner jag att det är någonting jag SKA klara av. Är bara rädd för att misslyckas och därmed rent utsagt avsky mig själv. Hatar att misslyckas (och ändå är det jag själv som får mig att misslyckas, hahaaaaa *ironi*).

Kommentarer


Kommentera inlägget här: