Thowes

En text

Kategori: Dagbok

Tänker mig hur det skulle se ut, om det skulle se ut på ett annat sätt. Det känns förbjudet, som att enbart tanken på något förbjudet skulle vara i symbios med att faktiskt göra det. Bryr mig inte om andra människor. Inte ett dugg faktiskt. Tänker mig istället vara i olika städer. Platser. Scener. Drömmar. Fantasier.
 
 
En liten, liten balkong med rostiga lodräta räcken. Den är så liten att det enda som ryms är ett skruttigt bord jag använder som skrivbord men som lätt kan misstas för en hög pall och den pall jag ofta sitter på står med bakbenen innanför balkongdörren. Den vita färgen som någon valde att måla räckena med har sedan länge slitits bort av årstidernas olika nederbörd och temperatur och kvar finns bara små, hårda bitar av färg som av minsta vindpust lämnar sin plats och sakta faller ned på träplankorna som utgör golvet. Borta i horisonten ser jag hur ännu en dag vaknar. Det är vackert. Luften känns fortfarande något oskuldsfull efter natten, som att all stadsstress och alla avgaser under dagen renas under några av dygnets mörka timmar. Om jag tittar rakt upp ser jag en mörkblå scen med strimmor av cigarrgråa skuggor som, ju längre ned jag sänker blicken, dansar samman med, och blir, en nyans av viol. Ju mer jag utforskar vyn, ju mer ser jag. Borta vid tornet ser jag en tunn strimma som går i omväxlande tjockhet. En mörkare ton av en fylligt rödvin i kompani med den mest brandgula nyansen av orange jag sett. Det är vackert och jag undrar tyst varför jag inte tagit mig tid att se färger för vad de är. Vindpusten som då och då stryker sig mot min hud är kylig men jag väljer att stå kvar. Jag tycker om det såhär. Det är naket, på något sätt. Jag blickar ut över parken där den gamla damen med sin gamla tax går en runda varje eftermiddag. Ser bageriet där Han alltid köpte, eller kanske köper?, frukostmackor, på lördagar köpte han ciabattas med solrosfrön och på söndagar köpte han någon sort med inbakta oliver. Jag gillar inte oliver. Jag försökte en gång att äta en skiva sånt där bröd som han gillar (mest för att jag hade planerat att stöta på honom inne på bageriet och utan att ljuga berätta att det också var mitt favoritbröd), bredde på extra mycket smör och drack smultronsaft till men det slutade med att halva brödskivan blev lämnad på bordsskivan och efter ett par timmar märkte jag hur torr och oätlig den hade blivit. Fåglarna i parken blev i alla fall glada men det där brödet var ingenting för mig. Undrar hur mycket man ska kämpa för en kille och om ens smak för bröd är viktigt. Fast ja, lite är det ju så. Ska man ha två sorters bröd i skafferiet? Det går ju inte. (Undrar om han fortfarande går till samma bageri?) Morgonen nalkas. Jag förbannar mig själv för att jag inte kan sova längre än ett par timmar efter midnatt. Men så är det ju också vid den här tiden man känner av livet. Energin är annorlunda. Kroppen känns levande, som om den spritter på något sätt. Vill vara med, vill uppleva, vill se. Pånyttfödd, kanske. (Undrar om han fortfarande gillar solrosfrön på sina lördagsciabattor?)

Jag har inte rökt sedan jag var 19 år och ett tag la jag av med det helt. Gillade varken smaken, lukten eller kanske framförallt priset. Men så hamnade man på ett antal för många för- mellan- och efterfester där killen som citerar Voltair och läser Hemmingway alltid går ut och röker mellan de bra låtarna (eller så fort någon envisas med att ta fram en gitarr). Vem fan vill stanna kvar då, undrar jag. Så den där cigaretten blev snart en del utav mitt liv, igen. Jag pillar lite på metallhysan jag har i handen. Jag tror att det finns några cigariller kvar där i. Det var han som fick mig att byta sort.
Det var en mörk kväll, trots att det var sommar. Folk sa att det skulle komma ett oväder men i själva verket var det som att höstens mörker hade beblandats med sommarens värme. En sådan kväll. En perfekt kväll att spendera i sin ensamhet medan man strosar gata upp och gata ner, räknar kullerstenarna och balanserar på trottoarkanten. Men så hade ett sms trillat in strax efter nio, någon skulle ha utflyttningsfest, det bjöds på vin, alla ville fira och så var det med den ensamma kvällen.
Vi hade lånat några skor vid dörren och högljutt dansat ner för trappan som tog oss från fjärde våningen till gatuplan. Värden för kvällen gillade inte att vi stod på balkongen och rökte utan föredrog att vi gick ned. En tjej jag hade träffat bara någon timme tidigare hade med sig en flaska rödvin ut och vi alla skrattade gott åt våra imitationer till att vara vinexperter. Luktade på vinet, gurglade, tog en klunk direkt ur flaskhalsen. Skickade flaskan vidare.
Han stod lite längre ner på gatan, sådär obrytt, med ena handen långt nere i vänstra byxfickan medan den högra rörde sig mellan cigarillen i mungipan och den andra byxfickan. Jag såg honom inte först. Jag hade högra foten på trappsteget till entrén när jag snabbt tittade till vänster. Full på inte bara endorfiner och skratt ropade jag åt honom att följa med in. Han hajade till, som om han hade varit inne i sig själv, men förstod snart att det inte fanns någon annan på gatan och ja, det var han jag bjöd in. En komplett främling. Han ropade något tillbaka och jag som fortfarande inte hade lärt mig språket förstod bara att han var på väg någonstans. Tror jag. Så jag sparkade av mig skorna som inte var mina, ställde dem i entrén och halvsprang efter honom. Jag var trött på att vara en pusselbit i någons livspussel.
Han frågade mig på knagglig engelska varför jag gick barfota när marken var fuktig och jag viftade bort frågan lite förstrött. Försök förklara på ett språk du inte behärskar varför du går barfota från en fest. Det går ju inte. Så vi gick tysta istället. Han tände en ny cigarill då och då och efter kanske tjugo minuter tog han sig för pannan, tog fram metallhysan och sträckte fram den mot mig. Jag avböjde och log. Han log. Jag tror vi gick runt i kanske en timme. Vill gärna säga hela natten men jag började bli trött. Han pekade på olika byggnader och jag nickade, hade ingen aning om vad han ville säga men vågade heller inte fråga. Så passande nog hamnade vi, efter en bakväg, framför porten till lägenheten jag hyrde. Mitt huvud började värka lite smått efter de glas vin jag druckit tidigare under kvällen men allt jag kunde tänka på var att han skulle kyssa mig. Hur han skulle greppa tag om min midja med hans stora, manliga händer och dra min kropp mot sin varma, muskulösa. Pressa sina mjuka, fuktiga läppar mot mina (inte för hårt men tillräckligt hårt för att visa hur mycket han hade längtat) och smekt min nacke ömt med ena handen. Han sa något på franska och böjde sig sakta ned för att ge mig en kyss på kinden. Tafatt sa jag hejdå och stängde porten bakom mig. 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: